HUSET I SUR BAHER FÖRSTÖRT TILLSLUT

Blev chockad idag när jag läste på ISM:s hemsida. Huset i Sur Baher som jag och tre andra kamrater sov över en natt i för att vara redo när isareliska militären kom för att demolera huset, men som räddades en tid eftersom familjen betalade stora summor pengar, har alltså nu blivit demolerat.

Läs mer på http://www.palsolidarity.org/main/2007/01/23/pnn-surbaher-demolition/ och på min blog rubrikerna "Hur det gick med det andra huset" och "Husdemoleringar" där jag skrivit om när vi var där.

MUREN LEDER TILL FLER HUSDEMOLERINGAR

(Artikel som publicerades i Flamman förra veckan.)

I byn Hajja på Västbanken blev Nael Masala nyligen utan bostad efter att den israeliska armen demolerat hans hus med marken. Den officiella anledningen var att huset saknade bygglov. I själva verket ska den israeliska apartheidmuren byggas där.

VÄSTBANKEN. I skuggan av de på nytt påbörjade samtalen med Israel och i skuggan av konflikten mellan Hamas och Fatah pågår den Israeliska ockupationen av Palestina fortfarande för fullt. Nael Masalha är bara en av alla dem som fått sitt hus demolerat och sitt liv förstört på grund av ockupationen.

När jag åkte till byn Hajja i mitten av december förra året, bara någon vecka efter husdemoleringen, möttes jag av Naels bror, Bashir Masalha. Han sade att Nael var i för dåligt skick för att orka träffa mig. Den 25 åriga polismannen hade tagit tjänstledigt på obestämd tid och satt numera hemma hos sin mamma och stirrade in i väggen. Huset som blev demolerat var ännu obebott, men efter fyra års byggande var det nästan färdigt.
- Nael hade planerat att gifta sig i sommar och flytta in i bostaden med sin fru, säger Bashir Masalha. Men nu är huset förstört och bröllopet inställt.

Den senaste månaden har många bostäder rivits på Västbanken. Under en tioårsperiod har över 2.200 hus blivit demolerade på Västbanken och över 13.000 palestinier har blivit bostadslösa till följd av det. Under samma tidsperiod har minst 155 israeliska bosättningar byggts i det ockuperade Palestina och fler än 170.000 judiska israeler bosatt sig där. Antalet bosättare i Västbanken uppgår idag till nästan 400.000.

Ockupationen av Palestina talar sitt tydliga språk. Judar från hela världen när som helst får flytta till Israel eller de ockuperade områdena, men palestinska flyktingar får inte återvända till Palestina. Samtidigt anstränger sig den israeliska staten för att göra livet så outhärdligt som möjligt för de palestinier som bor kvar.

Framtid förstörd
Den israeliska apartheidmuren kan inte rättfärdigas som ett säkerhetsprojekt. Den följer inte 1967 års gräns mellan Israel och Palestina, det vill säga den gröna linjen, utan är dubbelt så lång och slingrar sig halvvägs in på Västbanken. Den omringar palestinska städer och styckar på ett obarmhärtigt sätt upp landet.

Muren är det största ingreppet mot det palestinska folket och en av de mest långtgående omvandlingarna av den palestinska geografin sedan ockupationens början. Muren segmenterar de israeliska bosättningarna i Västbanken och omöjliggör varje tänkbar palestinsk stat. Enligt internationella domstolen i Haag är muren olaglig och ska rivas. I skrivande stund pågår dock bygget för fullt.

För Nael Masalha har muren förstört hans framtid. Det som återstår av hans bostad är en hög av stenar och skulder på banken. Bashir Masalhas egen bostad är också rivningshotad. Vi sitter och dricker arabiskt kaffe i huset tillsammans med Bashirs fru Rana, hans mamma och två barn.
- För ett tag sedan hittade vi en lapp på dörren där det stod att Naels och vårt hus skulle rivas, säger Bashir Masalha, men vi visste inte när. En dag när jag satt i centrum och drack kaffe såg jag ett följe av militärbilar köra in i byn. Jag tänkte att det kanske var rivningsmännen och sprang genast hit.

Kollapsade
När Bashir kom fram hade folk samlats både i hans och i broderns hus som ligger precis bredvid, det var ännu inte klart vilket av dem som skulle förstöras. Rivningsmännen som redan avklarat tre bostäder den dagen närmade sig Nael Masalhas hus men kunde inte börja demoleringen eftersom det var kvinnor, män, barn och internationella aktivister på taket. Mona Abrahamsson är aktiv i International Solidarity Movement.

- Jag kommer aldrig att glömma den familjens plågor, säger Mona Abrahamsson. När jag kom upp på taket blev jag mött av ett fullständigt kaos. Nael låg medvetslös med folk runtom som försökte få liv i honom. Jag hörde ett skott och sedan höll en man skrikandes för sitt ben som hade blivit träffat. En äldre kvinna kollapsade. Alla jämrade sig och skrek om hjälp från Allah.

Utdrivning
Snart kom läkare och började behandla de skadade. Men soldaterna blev otåliga och började fösa ut folk från taket, inklusive fyra personer som fortfarande blev behandlade. När huset hade blivit tömt började armén slänga ljudbomber och skjuta gummikulor på folket runtom. Den dagen fördes tre personer till Qalqilia sjukhus och sex personer till en lokal klinik för att behandlas för skott av gummikulor och chock.

Runt om i Västbanken, Gazaremsan och Östra Jerusalem blir palestinier dagligen utsatta för samma våldsamma behandling av den israeliska militären. Men i motsats till invasionen 1948 och ockupationen 1967, är våldet inte det främsta verktyget för den israeliska apartheidmakten att driva iväg palestinierna från sitt hemland. Det som pågår nu är en tyst ”transfer”, utdrivning, av palestinier.

Palestiniers tillträde till mark, familj, vatten, arbete, utbildning och hälsa har blivit kraftigt begränsad. De flesta vattenresurserna hamnar på den israeliska sidan av muren. Då det för bönder tidigare tog dem några minuter att nå sina odlingsmarker, kan det numera ta dem timmar. För att få beträda andra sidan måste de dessutom söka tillstånd som ofta blir avslaget. Familjer blir hindrade att träffas och barn måste stanna hemma från skolan. Mycket av infrastrukturen är oanvändbar och de administrativa förbindelserna är knäckta. I passagen genom muren och längs de flesta bilvägar finns det checkpointer som gör att man aldrig vet hur lång tid en resa kommer att ta.

Hemma hos Bashir och Rana Masalha är oron stor. De vet inte om bostaden kommer att vara kvar när de kommer hem efter jobbet eller inte. Familjen har slutat inreda hemmet. Utanför bostaden ligger ruinerna av Naels hus.
- Jag kan inte titta ut genom fönstret i köket längre, säger Rana Masalha. Jag har lagt lakan på fönstren och drar mig för att gå ut på gården.

JAG KOMMER ALDRIG GLÖMMA

Jag har dragit mig för att skriva här sedan jag kom hem. Vet inte hur jag ska avrunda den resa som jag varit med om. Det finns så mycket att säga.

För mycket att säga, jag låter bli det mesta. Men.

Min vördnad har under den här månaden blivit stor för de människor i Palestina som kämpar på med sina liv, i ständig motvind men med fasta övertygelsen att aldrig ge upp.

Saknaden till ett land och ett folk som givit mig så mycket är det starkaste jag känner nu.

Tack för allt. Jag kommer aldrig att glömma er.

INSHA ALLAH kommer också ni en dag att leva i frihet, i ett fritt Palestina.


...


Förmodligen avslutar jag härmed den här bloggen. I alla fall kommer jag inte hålla den lika uppdaterad, kanske bara lägga upp någonting som jag har skrivit för andra ändamål då och då eller något annat. Kanske också fler bilder när jag fått hem dem med posten.

Efter att ha varit i på plats i Palestina känns det som man uträttar så mycket mer där än man någonsin kan göra här. Funderar du på att åka ner själv? GÖR DET!! Om du vill veta mer så hör av dig till mig så hjälper jag dig mer än gärna.

Fast arbetet i Sverige också är viktigt, att informera folk om ockupationen och arbeta för en bojkott av Israel. Hoppas du vill vara med i det arbetet. Länkarna nedan för dig till olika organisationer som alla jobbar med frågan. Vi ses.

Bojkotta-israel.org
ISM Sweden
Ung Vänster
Palestinagrupperna

INTE LANG TID KVAR

Nu ar det inte lang tid kvar tills jag ska resa hem. Kanner mig inte alls redo for det, skulle vilja stanna flera manader till, men antar att jag ger mig av anda.

Jag bladdrade igenom mitt skrivhafte som jag haft med mig under resan, och hittade till min stora glade foljade. Det forsta vi gjorde nar vi kom till Palestina var att ha traning i tva dagar. En av momenten var att sitta i grupper och snacka igenom vilka forhoppningar och vilka radslor vi har infor resan. Jag hittade anteckningar fran var diskussion. Roligt att se att alla forhoppningar gatt i uppfyllelse, medan bara nagra radslor gjort det.

HOPES
To be useful - Jo, det kanns som det.

To make small changes - Med det har menade vi att var vistelse har formodligen inte skulle gora nagra mirakel, men kanske kunde vi gora sma, sma skillnader. Kanns som vi gjort det, tillexempel har vi underlattatt olivskorden for manga bonder, hjalpt barnen i Tel Rumeida att ga till skolan och stottat familjer som fatt sitt hus demolerat. Men pa satt och vis kanner jag ocksa att man inte gjort tillrackligt, eller i alla fall en frustration over att man inte kan gora mer nar det ar sa mycket skit man skulle vilja andra pa.

To be there - Ibland har man i sitt arbete kant att man kanske inte gor sa mycket nytta. Men da far man alltid komma tillbaka till att man genom sin narvaro alltid gor nytta. Genom att finnas pa plats och lyssna pa det som palestinierna vill beratta, och genom att finnas dar och bevittna det som hander, ger man folket ett oerhort stod.

To learn - Jo, har lart mig mycket om hur ockupationen fungerar och hur den paverkar folk.

To spread the information - en av huvuduppgifterna har ar att aka tillbaka till vara hemlander och beratta om ockupationen. Jag har forhoppningasvis redan genom min blogg gett en del manniskor inblick i det, men kommer att fortsatta jobba desto mer nar jag kommer hem.

To meet people - Jag har traffat en himla massa palestinier. Sa glad att jag haft arabiskan, har verkligen underlattat for kommunikationen och komma manniskor nara. Forresten ALSKAR varenda palestinier jag traffat Irak, och de blir helt till sig nar de hor mig snacka med Irakisk dialekt. Det ar alltid skont nar man inte behover anstranga sig sa mycket for att bli gillad, hehe. Ocksa kul att for forsta gangen i mitt liv har folk jag traffat gillat mitt ursprung, i Sverige ar en farsa fran Irak inte sa mycket att hanga i julgranen.

(Free Palestine - Nej, kan man val inte saga...

FEARS
To die - Nej.

To get hurt - Har kan nog Tove saga mer om saken an jag.

To get traumatised - Jo, det var faktiskt en himla chockupplevelse det som hande med flaskan och allt.

To be a burdan - En av farhagorna var att vi inte skulle vara till nytta, utan tvartom vara en last till familjerna vi levde med. Hoppas inte vi varit det.

To be arrested or deported - Blev varken arresterad eller deporterad, tack och lov!

To be useless - Hm, som sagt har man ibland ifragasatt vilken nytta man egentligen gor, det ar tillexempel en del dotid da det inte hander sa mycket. Men jag har nog alltid kommit fram till att det trots allt ar meningsfullt att vara har. Titta bara pa vilket valkomnande man far overallt, WELCOME ar nog det forsta engelska ordet folk far lara sig i skolan har. Tusen tack, jag kommer aldrig att glomma.

JORDAN VALLEY

Jordan Valley ar det avlanga omradet ovanfor Doda Havet som gransar till Jordanien. Idag reste jag och fem andra kamrater pa en guidad tur genom omradet, for att dokumentera hur ockupationen ser ut i den har delen av Palestina.

Tidigare bodde det 300 000 palestinier i Jordan Valley, men efter att folk fordrivits under ockupationen 1967 ar de numera ungefar 52 000. Langt over halften av landomradet kontrolleras av den israeliska militaren eller bosattare. Klyftan mellan bosattningarna och de palestinska byarna ar stora. For att locka judar att flytta till omradet erbjuder den israeliska staten dem gratis boende, reducering av kostnader for elektricitet, vatten och telefonrakningar med 75%, lanar dem pengar upp till 75 000 USD och ger dem en massa gratis land att bruka pa. Samtidigt kan bosattare till skillnad fran palestinier resa fritt i landet utan att bli kontrollerade eller stannade vid checkpointar och de har mojlighet att exportera sina produkter.

Som militaren vid en checkpoint sade idag: WELCOME TO ISRAEL!

Samtidigt har de flesta palestinska hushallen i Jordan Valley knappt nagan electricitet eller tillgang till vatten. Detta fastan de ironiskt nog bor under elnat och ovanfor vattenledningar. De har heller sedan ockupationen i vissa omraden ingen tillatelse att bygga hus, sa de flesta bor i talt. Att bruka solenergi far man inte heller, en man som hade kopt en solfangare hamnade i fangelset i tre dagar plus att de tog apparaten. Den officiella orsaken var att han skulle ha snott den, fastan han hade kvitto och allt. Den inofficiella orsaken ar att det ar daligt ifall folk har tillgang till el, for da ar det storre sannolikhet att de vill stanna. Det ar mannens dotter och fru som ar pa bilden.

Landomraden som tagits av Israel ar goda brukbara omraden. Har odlas mycket av de gronsaker som Israel exporterar. Fastan det ar produkter som odlats pa palestinska ockuperade omraden, star det bara ISRAEL som ursprungsbemarkning. Detta for att Israel har mycket formanliga frihandelsavtal med EU for deras produkter, nagat som inte galler det som odlats pa ockuperad mark.

Nar vi anda ar inne pa temat maste jag annu en gang uppmana till bojkott av Israeliska produkter. Det ar tydligt att Israel aldrig kommer att dra sig tillbaka fran de ockupaera omradena sjalvmant. Darfor maste omvarlden satta ekonomisk press pa Israel till dess att ockupationen upphor. Las mer pa:

www.bojkotta-israel.org

LUGN DAG

Ovanligtvis har dagen spenderats i Ramallah. Forst var jag pa ett natverksmote tillsammans med andra organisationer som jobbar pa liknande satt som vi, bland annat International Women Peace Service, Christian Peace Service och Operation Dove. Vi pratade om en konferens som ska vara i Bilin i april, byn dar demonstrationerna mot muren pagatt i tva ar. Vi pratade ocksa om att vi borde starta en kampanj mot husdemoleringar eftersom det ar manga sadana pa gang, samt en del om nagat som heter Campaign for rigt to entry. Senare gick jag till vart mediakontor i Ramallah och skrev ett pressmeddelande till svensk press om det, om tva svenska-palestinska medborgare som blivit forvagrade uppehallstillstand till Palestina.

Svensk-palestinska familjer splittrade
- Israel vägrar uppehallstillstånd

Sedan år 2000 har Israel frysit permanent upphallstillstånd till palestinska familjemedlemmar födda utomlands. Detta har forsvårat livet for många familjer som vill leva tillsammans i sitt hemland. Fares Ismail Al-Shama och Somida Abbasis är två svenskpalestinier som drabbats. Somida Abbasias är ursprungligen palestinier men har Svenskt medborgarskap.

- Jag fick min första ansökan till Västbanken avslagen i början av det här året, sager Somida Abbasis. Nu har min fru och mina tre barn flyttat till Jordanien for att vi ska kunna leva tillsammans. Vi var tvugna att lämna nästan allting bakom oss nar vi flyttade, föräldrar, syskon, vänner och jobb.

Fares Ismail Al-Shama är ocksa ursprungligen palestinier, men har levt i Sverige som guldsmed sedan 1979 tillsammans med sin fru och tre barn. 1998 återvände familjen till staden Jeriko i Västbanken, där de nu äger hus och affär.

- I september 2006 blev Fares Al-Shama forbjuden att inträda Västbanken, sager Basil Ayish, talesman for Campaign for the Right of Entry. Sedan dess har han varit separerad fran fran sin familj.

Sedan de permanenta uppehållstillstånden dragits in har personer kunnat söka turistvisum for tre månader i taget. Men det senaste året har aven turistvisumen avfärdats, och från och med november i år har alla ansökningar antingen blivit nekade eller stamplade som “sista tillstandet”. Folk ställs nu infor valet att antingen stanna lägre än visumet tillater dem, eller lämna landet och hoppas kvalificera till en nytt turistvisum, med risk att få det avslaget.

- Israel stänger dörrarna för familjer som vill stanna lagligt i sitt hemland, säger Fares Al Shama. Att forbjuda uppehallstillstånd är de facto en deportration utformad for att tvinga ut palestinier från sitt hemland. Det pågar en tyst etnisk rensning här.

HUR DET GICK MED DET ANDRA HUSET

Forrigar kvall gick vi hem till en familj i fororten Beit Zahour nara Jerusalem. Deras hem ar en av alla dem som ar hotad att demoleras. Nar vi kom dit var det mycket folk samlat i huset intill det som stod infor rivningshotet. Man holl som bast pa att diskutera vad man skulle gora. Som det sag ut for tillfallet kunde familjen betala in motsvarande drygt 50 000 kronor for att skona huset fran demolering nasta dag. Men det skulle anda inte sakra dem framtiden for huset. Senare kunde de mycket val bli kravda pa annu mer pengar, som de redan blivit tidigare en gang. Eller sa kan huset ocksa bara plotsligt rivas utan forvarnig, ingen som vet.

Familjen bestamde att det anda var vart att chansa pa att betala in summan, eftersom huset var valdigt kostsamt att bygga och det nu tagit dem nastan sex ar att fa den klar. For att gora det var de dock tvugna att salja en del av sin mark, eftersom de inte har pengarna fria. Annu ett problem kvarstod, och det var att betalningen skulle vara inne senast 09.30 morgonen darefter. Innan dess var de tvugna att hinna hamta ett domslut naganstans ifran, samt betala in beloppet till posten som inte oppnade forran 08.30 pa morgonen...

Grejen var alltsa att nasta morgon fa rivningsmannen att vanta med rivningen tills nagan hunnit hamta domslutet och betala in pengarna. Vi vaktade fran klockan fem pa morgonen i shift utanfor huset, och satte oss senare pa morgonen allihop utanfor och vantade. Familjen hade kort upp en stor traktor utanfor gardingangen for att forsena ingripandet nagat. Planen var ocksa att saga att det var en familj inne i huset som lag och sov, och att nycklarna till huset var nagan annanstans. (obs, det var ingen i huset.

Lyckligtvis kom det inga rivningsman den dagen, och betaltningen gick smidigt till. Nu skulle familjen vanta till morgondagen for ytterligare ett domslut, som skulle saga hur det skulle bli med huset den narmaste tiden. Vi sade att de skulle ringa oss ifall domslutet var negativt. Valdigt skont att det inte hande nagat igar med i alla fall det huset. Samma dag fick vi daremot hora om ett annat hus som gick betydligt samre ode till motes. De verkar ha varsta temadagarna nu, december ar tydligen en popular manad att demolera hus pa.

HUSDEMOLERINGAR

Idag har varit en galen dag. Vi har bevittnat ruinerna av tva hus som just innan vi anlande blivit demolerade.

Igar kvall fick vi reda pa att nagat hus nara Jerusalem skulle demoleras idag, jag och en till av oss som var i Hebron akte darfor imorse till Jerusalem. Vi motte upp tva andra personer och akte till stallet dar huset skulle forstoras. Men vi kom for sent, soldaterna, bulldozerna och rivningsmannen hade redan lamnat. Kvar var pappan, Ahmed, som bodde i huset och hans grannar och slakt som satt pa ruinerna av huset. Hans fru hade lamnat for hon var sjuk, hans barn var fortfarande i skolan.

Det var hemskt att se pappan alldeles forstord framfor sitt totalt ruinerade hus. Det enda som fanns kvar av det som brukade vara hans bostad var krossad sten. Moblerna transporterades just bort nar vi kom. Han sade att de tidigare bodde uppe pa kullen, men nar familjen vaxte kunde de inte bo kvar och var tvugna att flytta. Nedanfor kullen finns det manga hus som byggts utan bygglov, eftersom nastan ingen ges bygglov dar. Fastan marken inte anvands for nagat annat, och fastan det redan bor manga andra personer dar. Pappan hade byggt sitt hus ar 2000, redan 2003 revs huset ned forsta gangen. En organisation som heter Rabbins for human rights hade da hjalpt honom att bygga upp huset igen. Nu maste familjen flytta in i ett rum hos en av pappans soner som bor narheten, vad som hander senare vet han inte.

Strax efter det akte vi vidare till ett annat omrade dar ett hus som bast hall pa att demoleras. Polisen forbjod oss komma nara for att ta kort, men vi lyckades ta oss in till en familj i narheten och tog kort fran deras tak. Den har gangen var hela familjen narvarande, stod bredvid och tittade nar huset forstordes. Det har huset tog langre tid att ta sonder eftersom de inte kom in med bulldozer, det fick goras for hand.

Grannen till huset som blev demolerat sade att han fatt betala motsvarande 300 000 kronor for att fa bygga ut sitt hus. For en palestinier ar det en formogenhet. Om den har familjen hade haft nagat att muta polisen med hade de kanske skonats, men det hade de inte. Ocksa Ahmed, som vi var hos tidigare, sade att om man har mycket pengar kan polisen se mellan fingrarna nar man bygger nytt.

Jag fragade Ahmed hur det kom sig att de forstorde just hans hus bland alla andra som byggts bredvid. For dem spelar det ingen storre roll vilket hus de tar sonder, svarade han, huvudsaken ar att alla grannar ska se vad som hander och bli radda for att det ska handa dem ocksa. De vill inte att vi bor kvar har, de vill att vi ska flytta till Jordanien eller nagan annan stans, sa enkelt ar det.

Ikvall ska vi aka till ett annat stalle i narheten dar annu ett hus ar hotat att forstoras. Den har gangen ett fyravaningshus. Antagligen kommer det att ske imorgon bittit, men eftersom soldaterna formodligen inte kommer att slappa igenom oss imorgon akter vi dit i kvall och sover over i huset. Det vi gor nar de kommer for att riva ar att stanna kvar i huset och vagra lamna. Med storsta sannolikhet kommer de att ta bort oss med vald och demolera huset anda. Men da har vi i alla fall bjudit den israeliska apartheidmakten pa motstand och visat var solidaritet med de palestinier som bor dar.

MED GEVAR I HANDEN

Det ar fascinerande att se hur manga bosattare i Tel Rumeida bar stora gevar. Oftast ar det man mellan 20 och 40 ar. Helt oppet traskar de fram med dem langs gatan, hangandes pa ryggen. Samtidigt blir palestiniernas varenda pase och ryggsack noggrant kollade varje gang de passerar checkpointen. Om en palestinier skulle traska fram med en sadan utrustning skulle hon formodligen bli skjuten pa flacken. Situationen ar sjukt ironiskt, med tanke pa att de som blir utsatta for valdet har ofta ar just palestinier och de som utovar bosattare.

Igar under sabbaten var det en mindre bosattarpojke som attackerade fyra storre pojkar, han slog pa dem med en pinne. Det har ar formodligen en av de fa stallen i varlden dar en mildre kille kanner ett sadant overlage over fyra storre killar att han vagar ga fram och attackera. En soldat sprang dit och borjade sparka mot de palestinska killarna som blev attackerade for att de skulle ga ivag, men en annan soldat sprang dit och sade at killen som anfoll.

En bostattarkille holl sin kanske fyraariga lillasyster i famnen nar han traskade fram langs gatan igar. Den lilla flickan kollade pa mig, sen kollade hon pa sin bror som uppenbarligen sade naganting till henne. Darefter kollade hon tillbaka pa mig och lipade. JAHA, det ar redan i sahar tidig alder som man lar barnen att hata palestinier och alla andra som stodjer deras existens. Charmigt.

DEMO I BILIN

Idag ar det fredag, och som vanligt var det demonstration i Bilin. Som sagt, sa har ca 54% av byns odlingsmark konfiskerats, och nu ar det en rattslig process pa gang om att flytta muren som orsakat detta. Tack vare stora patryckningar i omradet genom exmpelvis de har demonstrationerna kan domslutet bli det forsta i historien att flytta pa muren! Aterstar att se.

Demon gick ratt sa bra, vi var ca 70 personer. En kille som forsokte riva loss taggtraden som omringar muren blev arresterad, vi forsokte forhindra det genom att lagga oss ovanpa honom och halla fast honom. Fast militaren var hardhant, bla rev bort massa har pa mig, och lyckades fa loss honom. Kan lasa mer om demon pa palsolidarity.org. Den sidan brukar for ovrigt skriva mycket om det vi gor har, senast txe om murbygget i Azzun Atma som jag skrev om. Imorgon bitti ska jag tillbaka till Hebron, som bekant har judarna sabbat da, och palestinierna brukar ofta aka pa styk. Fast forra veckan var det lugnt, hoppas imorgon ocksa.

HEJ DA TOVE OCH ZAHRA!

Idag morse akte Tove tillbaka till Sverige, och imorgon bitti aker ocksa Zahra. Trakigt att ni lamnar, jag kommer att sakna er har! Ni har varit helt underbara och forgyllt min resa pa manga satt. Tack sa mycket for den har tiden! Vi ses om en dryg vecka, kampen for ett fritt Palestina fortsatter i Sverige!

MUREN I BETLEHEM

Idag har jag och Tove crusat runt i Betlehem som akta turister. Vi har kollat pa Fodelsekyrkan, som ar hur vacker som helst, och gamla staden i Betlehem. Men oundvikligen sag vi ocksa muren. Den ar svar att missa.

Nar man ska till staden blir man slappt utanfor muren, framfor en offantlig checkpoint som har stora likheter med en flygterminal. Man ser inget av staden innanfor. Muren omringar bland annat de delarna av staden som ar mot Jerusalem, men planen ar att den tillslut ska omringa HELA staden. Den skar ocksa rakt genom staden, sa ett en del numera blivit en del av Jerusalem.

Det gar inte att beskriva helvetesmuren med ord. APARTHEID kanske.

Tank dig Stockholm omringad av en mur. Att den skulle skara av en del av centrala stadsdelen, att du maste visa pass varje gang du gar in och varje gang du lamnar, att du maste lamna din vaska genom en maskin och ta av dig jackan, ibland ocksa skorna, ibland ocksa lyfta pa trojan intill huden sa att magen syns. Att du maste fa sarskilt tillstand for att komma in. Att soldater med gevar vaktar passagen, ibland skriker de pa dig, ibland hotter de pa dig med gevaret, ibland stanger de ingangen i tre timmar bara for att de kan och ibland kallar de dig oppet for terrorist. Att alla de har sakerna ar en del av din vardag, att de far dig att kanna dig som ett djur.

...

Hur som helst var det i alla fall kul att se all graffitti pa vaggarna. Fett grymma grejer man.

LYCKAT I AZUN ATWA

Oftast maste man se pa jobbet som man gor har langsiktigt. I Tel Rumeida tillexempel har den internationella narvaron i omradet gjort att valdet fran de isralesliska bosattarna minskat i omradet, fastan man inte marker av den skillnaden pa den korta tiden man sjalv ar dar. Fast ibland ar man anda lite otalig och vill kanna att man gor nagan nytta.

Men idag var det kul for det kandes som vi faktiskt som att vi astadkom naganting konkret! Igar fick vi ett telefonsamtal fran nagan som varit i kontakt med en bonde i en byn Azun Atwa, nara Qalqilya. Han hade precis fatt reda pa att muren skulle byggas langs en vag intill hans landomrade. Men istallen for att ga intill vagen skulle den ga femton meter in pa hans landomrade. Detta skulle vara valdigt daligt for bonden som har sitt jordbruk som in inkomstkalla.

Sa jag och tva andra akte dit med syftet att blockera vagbygget. Det var svart att ta sig in i byn, ingen forutom de som bor dar far tillatelse att komma in. Vi sade att vi skulle traffa en israelisk van som bodde i bosattningen intill. De hade himla svart att tro pa oss, vi gav inte direkt ett stabilt intyck. Men till var forvaning blev vi tillsist anda inslappta.

Nar vi kom fram var nagra andra internationella fran en annan organisation redan dar. Vi pratade med bonden och han sade att de som bast hall pa att forhandla om murbygget med de som bossar over det. Han ville att vi bara skulle sitta bredvid och vanta. Internationell narvaro skulle formodligen satta press pa forhandlingarna till hans fordel. Sa vi satte oss pa jordplatten och vantade.

Jag sade till en av de internationella att stamningen mellan bonden och soldaterna i alla fall verkade bra. Hon holl med, men sade att bonden hade sagt att de skrikit och nastan slagit honom igar, fast eftersom vi var har idag kunde de plotsligt upptrada.

Och faktiskt, sa var det mer an stamingen som var bra. Forhandlingarna kom fram till att muren bara skulle byggas nagan meter inpa bondens landomrade. Detta var bonden valdigt glad och nojd med. Han tackade oss sa varmt och sade att med tanke pa hur aggro de var igar, gick det formodligen sahar bra tack vare att vi var dar.

Man vet aldrig hur det skulle gatt annars, men det kandes i alla fall valdigt bra att ha tagit sig dit. Vi gjorde i och for sig inte sa mycket mer an att bara vara dar, men a andra sidan var det valdigt skont att tillbringa en eftermiddag tillbakalutad under solen.

JAMIL

Jag skrev tidigare att killen som skots i har igar. New Askara ar ett flyktinglager intill Nablus dar de flesta flytt fran Haifa och Jaffa 1948. I tio ar levde manniskorna i talt, men efter det byggdes ordentliga byggander.

Vi samlades idag i en NGO-byggnad dar de har olika fritidsaktiviteter for barn. En kompis till Jamil som blev skjuten igar berattade hur det gick till igar nar hans kompis blev sjukten till dods. En annan pojke som idag gar med hjalp av krycka berattar hur han blev skjuten av militaren i baken en vecka sedan.

Vi internationella nagra skyltar pa olika sprak for att visa pa internationell solidaritet och narvaro. Darefter bar demonstrationstaget av. Vi mascherade genom New Askara och hem till pojkens familj dar de skrek slagord till stod for familjen.

Nar vi kom tillbaka fran demon till vart hangout i Nablus fick vi hora att en tjugoarig kille blivit dodad i Tulkarem idag av israeliska miliaren. Militaren hade stormat ett kafe, skottlossning utbrot och killen blev traffad.

Man hor liknande historier varje dag kanns det som. Tungt att hora, speciellt eftersom det hander sa nara dar man ar. Nagan kilometer ifan bara blir kanske nagan slaktad just nu. Onskar att man kunde gora nagat for att forhindra det fast det kan man ju inte... Aja... Det finns en massa bra saker i Palestina ocksa, far tanka pa det mellan varven. Till exempel sa ar den har snubben softisch.

UPPDATES

I nagan bosattning nara Heborn blev en femarig kille skjuten av igar av en israelisk bosattare, traffade honom i nacken och axeln, men han lever annu. Samtidigt ryckte bosattarna uppnarmare hundra olivtrad fran roten. Det tar hundra ar for ett olivtrad att bringa frukt.

Den israeliska armen invaderade igar ett flyktinglager nara Nablus, New Askar. Det var skottlossning mellan armen och lokala fighters. En femtonarig kille som lamnade skolan blev skjuten av militaren i huvudet och dog omedelbart. Tva fran oss som var i Hebron har just kommit upp till Nablus for att ga pa en demonstration i New Askar. Begravningen var redan igar.

...

En av vara internationella blev kallad till checkpointen i Nablus i lordags for att den var nedstangd och det stod hundratals manniskor och vantade pa att komma igenom. Nar han kom fram sag han en mamma som holl sin sjuka pojke i famnen, soldaterna vagrade slappa fram henne. Han pratade da med soldaten och sade att hon borde slappas igenom. Soldaten viftade bort honom. Nar han fragade igen kom fem andra soldater, tryckte ned honom pa marken, satte handbojor pa honom och korde ivag honom till haktet i Ariel, Vastbakens storsta bosattning. Han var arresterad i sex timmar, blev svarlistad pa kuppen och kommer darmed ha svart att komma tillbaka till Palestina.

For oss tog resan fran Jerusalem till Nablus knappt tva timmar idag. Nar ett gang andra internationella skulle till Jerusalem fran Nablus i torsdags tog samma resa sex timmar.

SPRINGANDE SKOLBARN

Idag promenerade vi med barnen till skolan. Det ar alltid ett angestmoment har for barnen, manga springer hela vagen hem, andra gar alltid i klunga och vissa vill halla en vuxen i handen. Vagen som de blir utsatta pa ar knappt hundra meter, men ar anda lika jobbig varje dag.

Idag hande inget allvarligt, de israeliska bosattarbarnen stod mest dar och pekade pa de palestinska skolbarnen och nagra kastade smagrus med slangbella pa dem. Ibland, oftat pa lordagar, brukar de kasta agg pa barnen, kasta stenar, sla med pinnar eller spotta.

Forsta bilden ar pa nagra bosattarkillar som star och vantar pa att de palestinska barnen ska sluta skolan. De har annu inte blivit sa manga, slutligen blev de ungefar tjugo stycken. Sen ar det bilder pa skolbarnen som kikar ner for kullen for at se killarna som star nedanfor och vantar pa att de ska komma ner, och sa pa nagra som springer langs vagen.

CENSUR!

Nu har ocksa jag trottnat pa att min fina blogg smutsas ner av palestinahatande extremzionister. Nu ska censuren antligen in, HAHA! Till alla er andra, ni fortfarande in the house!

Bilderna visar hur Tel Rumeida och resten av H2 dar bosattare bosatt sig tillsammans med palestinier skarmas av genom checkpoints, murar och stangsel. En ratt sa onaturlig stadsbild.

JDL star for Jewish Defence League. Pa en annan skylt star det WATCH OUT FATIME, WE RAPE ARAB WOMEN.

Det finns ett stalle i Hebron dar det bor bostattare endast pa overvaningarna. Eftersom de slangde ner sa mycket skit pa palestininerna nedanfor, var man tvungen att lagga upp ett nat som fangade upp det.

Den oversta bilden ar tagen fran den skolgard som barnen som blir attackerade av bostattarna gar i. Den till hoger ar tagen bredvid vart hangout i Tel Rumeida, Hebron, observera muren som blivit fargad i rosa.

Jag alskar att kolla ut over Palestina, det ar sa vackert!

MAKLUBE OCH TEL RUMEIDA

Okej. Har igen. Tva veckor sedan hann vi vara i Tel Rumeida i tva minuter innan vi blev attackerade. Nu har det gatt ett helt dygn och inget har hant oss. Det narmaste ar val nyss nar vi promenerade hem fran en middag, da tva israeliska bosattartjejer pa hebreiska fragade sina yngre killpolare ifall de ville slanga nagat pa oss. Men ingen verkade nappa pa erbjudandet den har gangen...

Pa vagen sag vi forresten ocksa att nagan sprejat GAS ALL THE ARABS pa en dorr. Mycket smickrande, tack.

Idag har varit en lugn dag. Pa fredagar ar kidsen i Palestina lediga, sa de behover inte ga till skolan. Nar de palestinska barnen i Tel Rumeida gar till skolan brukar ofta israeliska barn fran en bostattning precis framfor kasta sten pa dem. Den basta dagen att gora det pa ar lordagar, nar israelerna har sin sabbat, det vill saga ar lediga. Pa lordagar brukar for ovrigt hotet mot ocksa vuxna palestinier vara som storst. Det aterstar att se vad som hander imorgon, forhoppningsvis ingenting.

Al Shohada streeet heter den gata i Tel Rumeida, som tidigare var Hebrons popularaste gagata med de flesta butikerna och storsta genomstromningen av manniskor. Nu ar alla butikerna stangda, gatan ar spoklikt ode. Pa dagarna kor en israleiska bostattarbilar fram genom dem, soldater promenerear fram och tillbaka och ibland spelar palestinska smapojkar fotboll dar.

Anledningen till att gatan stangdes av ar att det ar 1994 hande en liten incident i staden. En israelisk bosattare traskade in i mosken Ibrahim, som ligger i anslutning till Al Shohada street, och skot ihjal 29 personer. FOR SECURITY REASONS stangdes alla butiker ned och ingen fick promenera pa gatorna. Idag ar butikerna som sagt fortfarande stangda, och inte manga promenerar pa gatorna.

For att komma in i det har omradet dar Tel Rumeida ligger, H2, maste man passera en checkpoint. Checkpointen ser konstig ut dar den star, placerad mitt i pa en gagata mellan tva huslangor. Pa ena sidan checkpointen ar livet i Hebron som vanligt, pa andra sidan dar de israeliska bosattningarna ligger mitt i de palestinska kvarteren, ar stamningen alltid lite spand. Tel Rumeida ar det omrade i Palestina dar valdet fran israeliska bosattare mot palestinier ar som storst.

Innan vi gick ut idag sade nagan att jag borde gora nagat at min frisyr, eftersom man latt kunde kanna igen mig fran bilderna som togs av mig och blodiga Tove for tva veckor sen. Tydligen skulle det inte vara sa poppis hos bosattarna att vara en av de personerna som blev attackerade, pga den daliga publiciteten som det bar med sig. Jag satte haret i en tofs, tog pa mig orhangen och lamnade guldiga sjalen som jag hade pa mig den dagen hemma.

Fast idag var det lugnt, som sagt. Eftersom det inte fanns mycket annat for oss att gora, vi hangde mest pa gatorna och kollade laget, spelade vi en del fotboll med barnen pa Al Shohada Street.

Sen blev vi bjudna hem pa middag hos en mycket snall bekant och hans fru. Det finns en palestinsk ratt som heter MAKLUBA, oversatt UPP OCH NER, som palestinerna brukar bjuda pa nar de har besok. Man kokar upp kyckling med kryddor, bland annat gurkmeja sa det blir gult. Sen haller man i ris och later koka tills vattnet forsvunnit och riset blivit fardigt. Av nagan anledning lagger sig riset hogst upp. Nar det ar klart sa tar man hela kastrullen och vander den UPP OCH NER pa ett stort fat. Vips sa har man det gula riset langst ner och kycklingdelarna placerade fint ovanpa. Till det har man givetvis HUMUS, LIBEN (yoghurt), CHUBUS (brod) och SALATE. In the house.

Nar de andra internationella akte tillbaka till byn Sarra igar, dok inte den israeliska militaren upp... istallet gick de hem till flera famlijer som bjod dem pa TSHAI och GAHUE. Jag lag hemma och sov for jag kande mig sjukis.

Har transporterar man sig med nagat som heter SERVIS, det ar som en taxi fast flera personer som ska till samma stalle aker tillsammans sa att det blir billigare. Nar vi satte oss i servicen igar fran Nablus till AL QUDS, Jerusalem, satt det en kvinna langst bak med hennes tva barn, det lat som de snackade hebreiska. Konstigt tankte vi, eftersom det var forsta gangen som vi sag israeler och araber sitta i samma bil. Men sen visade det sig att de snackade tyska.

Kvinnan berattade att hon bor i Ramallah tillsammans med sin man och sina barn. Livet i Palestina under ockupationen var svart tyckte hon. Till exempel far numera inte folk som gifter sig med palestinier uppehallstillstand. Anledningen ar helt enkel att man inte vill att palestinier ska bo kvar i Palestina, och da ar att inte bevilja deras makar uppehallstillstand en bra taktik. Nar jag berattade detta for en som jobbar pa hostellet dar vi bor i Jerusalem, sade han att hans kompis ar med om samma sak. Han hade gift sig med en ickepalestinier men hon fick inte uppehallstillstand. Han hade heller inte fatt det i hennes land. Sa de hade just bott i Jordanien i sex manader for att kunna ses. Samtidigt far judar fran hela varlden, utan att behova ha nagan familjekoppling till landet, narsomhelst flytta till Israel.

SARRAS BARN

ISAELISK MILITAR SKJUTER TARGAS MOT SKOLBARN

Nar min och Toves taxi kommer in i byn Sarra utanfor Nablus fragar ber vi chaffisen kora till skolan. En liten bit ifran skolan kommer plotsligt ungefar tjugo smakillar springandes emot oss med full fart. De tar betackning bakom ett par hus, och sticker ut huvudet for att se mot vagen de kom ifran. Fram kommer det ett israeliskt militarfordon. Det stannar och skjuter targas, kanske ocksa gummikulor, mot barnen. Barnen lyfter upp sina trojor for nasan for att inte fa in gasen. Militarfordoner backar ivag. Barnen rusar fram fran sina tillhall, plockar upp stenar fran gatan och kastar mot militaren. Nar vi kliver ut ut taxin ser vi fordonet kora bortat, nedfor kullen och bortom synhall.

HELT OTROLIGT. Israelisk militar jagar 10 ariga palstinska skolpojkar med fullfjardad militarutrustning, skjuter targas och gummikulor mot dem.

Vi moter upp fyra andra internationella som kommit fram till platsen innan oss. De fragar ifall vi hann ta kort nar skotten kom eftersom vi sag det, saklart vi inte gjorde det. De sager att igar var militaren ocksa dar, och skjot bland annat sonder tanksen som forvarade byns vattenreserv. De kommer formodligen tillbaka idag nar tjerna slutar skolan. Vi stannar kvar ett tag till.

Harefter foljer ett sallan skadat spektakel. (OBS, vi har nu lamnat den sorgliga delen av historien och gatt over till den roliga.)

Det sluter upp fler och fler skolpojkar kring oss, de ar mellan 10 och 18 ar. Tillslut ar vi helt omringade av ungefar femtio stycken crazy kids. De skrattar, pratar ikapp, skamtar, sjunger, skriker och ber oss att ta kort pa dem. De ar TOTALT exalterade. Har aldrig sett nagra ADAJNIB, utlanningar, forut. Har ens inte varit i Nablus. Och saklart vi tar kort pa dem, vi tar tusentals kort. De posar en och en och i klump. Sager att ta kort pa honom och honom, pa det dar huset och den dar tejen. De blir helt fantastiska pa kort. Ibland stod vi alla ADJANIB tillsammans och var omringade, ibland stod vi var for sig och hade en skara pojkar kring oss.

Det var verkligen en fin upplevelse. Att fa se de har barnen, som just blivit attackerade av israelisk militar, skina som sjalvaste solen var obeskrivligt.

Militaren atervande aldrig, formodlien for att vi var dar. Vi gar tillbaka dit imorgon.

AIMAN

AIMAN ar namnet pa en 28 arig palestinsk man som bor i byn Funduk en bit utanfor Nabus. Under tva manaders tid har han plockat oliver fran sitt landstalle, idag hjalpte vi honom att plocka de sista, nu ar olivskorden slut.

For tva manader sedan hade han just blivit utslappt fran en trearig fangelsetid. Varfor han satt fangslad? Ingen som vet. Allt han vet ar att den israeliska apartheidmilitaren en dag stormade hans lagenhet, tillfangatog och fangslade honom. De anklagade honom for att vara alltfor aktiv i en viss politisk organisation , fast sjalv sager han sig bara sympatisera med dem. I vilket fall som helst, var det formodligen hans politiska asikter som irrirterade den israeliska staten. Fast det vet man inte heller eftersom det inte finns nagra papper pa domar eller nagat emot honom.

Nar han blev tillfangatagen blev han torterad i tio dagar, eftersom militaren ville fa honom att tala. Fast han hade inte nagat att beratta. Han sade att manga brukar hitta pa saker de gjort, bara for att ge militaren nagat och darmed slippa slagen. Fran borjan fick han ett ar och fyra manader. Sen var han fri i en manad. Sen blav han fangslad igen. Var sjatte manad forsokte han bli frislappt men fick alltid sitt straff forlangt med ytterligare sex manader. Varje gang var han ocksa tvungen att betala en viss summa pengar, for att slippa fangelset har han allt som allt betalat ungefar 15 000 shekel, det vill saga 30 000 kronor. For palestinier ar det en formogenhet.

Egentligen far man inte gora det, men fangarna i fangelserna ar fett organsierade. Alla som tillhor ett polistiskt parti, hanger med varandra. De gor allt tillsammans, bland annat dricker de te tillsammans varje morgon alla femhundra intagna, eller sa har de undervisning i till exempel partiets politik eller etik och moral, eller nagat annat. Men grupperna brukar splittras upp av militaren genom att personer flyttas till olika fangelser. Under de har aren har AIMAN varit i ungefar tio olika fangelser. Ett tag satt ocksa en av hans broder inne. Fastan broder enligt lag har ratt att dela fangelse och rum, forvagrades dessa broder detta. Man sade till den ena att den andra inte ville komma till dennes fangelse, och skapade pa sa vis osamja mellan dem.

En annan av hans broder har AIMAN inte traffat pa sex ar. Han ar efterlyst av den israeliska militaren. Anledningen ar att han haft vapen hemma hos sig, fast det var inte hans personliga, utan tillhorde den palestinska palestinska polisen som jag jobbade for. Brodern gommer sig nagonstans i Palestina. En gang om halvaret hor han av sig till familjen, men berattar ingen om var han ar, eftersom telefonlinjen kan vara avlyssnad.

Ytterligare en av hans broder blev mordad av den israeliska militaren for langde sedan. Det framfor ogonen pa mamman och tva systrar, ett skott mellan ogonen och tva skott pa brostet. Familjen vet annu idag inte anledningen till sonens plotsliga dod.

Hans mor fodde femton barn, men fem av dem har dott. En av de ar ovan namnda broder, de andra fyra hann jag inte uppfatta varfor de dog. Ibland ar det svart att hanga med i de arabiska svangarna och hinner inte fraga hela tiden. Jag tror inte de dog av militaren i alla fall.

Senare under dagen kom en annan av hans broder och plockade oliver med oss. Han berattade pa vagen hem att militaren, AL DJEICH, for ett halvar sedan attackerade deras hem. Det regnade den natten, men familjen, inklusive en liten baby som var inlindad i en filt, var tvugna att sta ute och vanta medan de sokta igenom huset. Det tog fyra timmar, mellan tolv pa natten och fyra pa marganen fick de sta ute och frysa. Nar de val kom in igen var hela huset totalforstort, sangarna, garderoberna, borden, fonstren och poslinet, allt var i spillror.

Nar vi skulle lamna olivlunden stannade nagra brorsoner kvar och vantade pa traktorn som skulle hamta upp oliverna. Men nar vi var pa vag ner fran berget, vande AIMAN om och sade att han nog borde vanta med barnen, eftersom man vet aldrig om de israeliska bosattarna kommer. Bosattningarna runt AIMANS landstalle ar mellan tio och fem ar gamla, de expanderar hela tiden. Manga av hans grannar har forlorat stora mangder landareal pa grund av bosattningarna. For tre dagar sen nar han var och plockade oliver hade nagra bosattare kommit ridandes pa hastar och sagt att han inte fick plocka mer. Eftersom de hade gevar riktade mot honom, var han tvungen att avbryta sitt jobb. Han sager att de knappt kan arbeta utan oss internationella som narvarade. Nar vi ar dar far de jobba ostort, annars kan de latt bli bortkorda.

AIMAN kan inte lamna sin by, inte ens for att besoka storstaden Nablus dar manga av hans kusiner bor i. Detta eftersom det star nagat i hans id-kort som gor att de skulle fangsla honom om de kollade den, vilket de gor i varje checkpoin, sa aven i Nablus.

Vid nagat tillfalle hade militaren fragat honom ifall han ville gifta sig och ha barn. Han hade svart JA. Och till det hade militaren sagt att det far du inte. Men eftersom militaren ju inte kan kontrollera det, tog de istallet alla hans pengar, sa att han andra inte kan gifta sig och skaffa barn.

Innan AIMAN flyttade hade han en hund, en hast, en asna, flera katter och en del andra djur, men nar han blev fangslad kunde hans moder inte skota om dem utan de saldes billigt.

Eftersom en stor del av AIMANS liv blivit besluet i Palestina under hans tid i fangelset, vill han snart borja studera. Helst skulle han vilja studera utomlands, men det ar svart att komma tillbaka till palestina om man val lamnar landet, las tidigare inlagg. Fast han sager anda att palestinierna ar sa vana vid systemet, att manga kommit pa satt komma runt det. Vill man verkligen atervanda kan man se till att fixa det pa nagat satt.


Jag fragade honom om han bara vill studera utomlands eller ocksa flytta helt och hallet. NO, I WANT TO LIVE IN PALESTINE. THIS IS MY HOME. Nar vi skildes at, lovade jag AIMAN att fora vidre till Sveige det som han berattat for mig idag.

MARDAR

Det brukar inte vara nagra problem att komma in i Nablus, varken for oss internationella eller palestinier, de kollar inte pass eller nagat. Fast nar man kommer ut ur staden blir trubblen desto storre. Inga bilar kommer igenom, varken in eller ut, sa vi tog en taxi i morse fran centrala Nablus till ckeckpointen, och dar fick vi sta och koa. Vi fick vanta i en och en halvtimme for att komma genom checkpointen. EN OCH EN HALVTIMME. Det ar inte varje dag man far sta sa lange, vanligtvis brukar det racka med tjugo minuter. Svart att planera sitt liv, nar ska man ga hemifran, som vanligt eller tva timmar tidigare for att vara saker? For oss var det ingen fara idag att komma sent, vi skulle plocka oliver hos en snall bonde. Men for de som skulle till skolan och jobbet var det formodligen inte lika oproblematiskt.

Nar det natsan blev var tur i kon kunde vi se vad som hande innanfor grindrarna. Det finns tre ingangar men de anvande bara tva, fastan det var valdigt mycket folk som koade. Tva personer sitter till vanster bakom glasfonster och kollar pass, och en tredje person star mitt emot och riktar ett gevar mot en. Man maste visa innehallet i sin vasla till kontrollanterna, de flesta mannen maste lyfta pa trojerna, ibland intill bara huden, och kavla upp byxbenen.

Nar bara tva personer var framfor oss slutade de slappa igeom folk igen, det som hande var att de israeliska apartheidsoldaterna tog en liten paus. De plockade upp mackor och borjade ata. En av kvinnorna borjade satta kram pa sitt ansikte, forbattra sin maskara och satta pa lappglans. De flinade och skrattade mot kon av manniskor som statt och vantat i en och en halvtimme.

...

Mardar heter den byn bestaende av ca 5000 manniskor som vi plockade oliver vid idag. Palestinas storsta israeliska bosattning Ariel har for ett ar sedan expanderat till att omfatta landomraden i Mardar. Bonden vi var hos har forlorat en hel del landomraden med tillhorande olivtrad som upptagits av muren, i form av stangsel. Muren tar stor andel mark i andel, eftersom den ar dubbel, det vill saga forst stangsel, sen en valdigt bred passergang for soldater och deras tanks, och sen stangsel igen. Ovanfor muren, som stracker sig langst den ovre delen av olivberget, breder sig bostattaromradet ut. Pa hall ifran sag husen glassiga och frascha ut. Jag och Zahra fuderade pa att kanska ta oss i ett nybyggt bosattaromrade nagan gang for att se hur det ar. Vi har ocksa funderat pa att aka till nagat narliggande flyktiglager nagan gang, kanske Jenin, lagret som utsattes for en massaker ar 2003 dar drygt 50 personer slaktades av den israeliska armen.

Vi plockade en hel del oliver, byxorna blev smutsiga men det hor till. Sen blev vi bjudna pa te och kaffe hos bondens hem. Varje familj i Palestina har alltid te och kaffe hemma hos sig for att de ska kunna vara anstandiga vardar ifall det skulle behovas. Familjens aldsta son bor i Sverige, Malmo, och en annan av sonerna bor i USA. En tredje son som vi pratade med var mycket yngre och sade att han, INSHA ALLAH, ocksa ska flytta till Amerika en dag. En bekant till familjen vill resa och halsa pa sina broder, men sade att det ar svart for en palestinier att fa visum i bade Sverige och USA. Oftast kan paletsinier bara resa till andra arabiska lander.

Ett annat dilemma kommer in i bilden, och det ar att nar palestinier val rest, far de inte komma tillbaka. Jag vet inte hur lang tid de maste vara borta for att vagras intrade, men en efter en tid ar de inte valkomna tillbaka. Pa samma satt som inga palestinska flyktingar sa langt tillbaka som fran 48 inte har fatt atervanda. Samtidigt gor Isarael sitt yttersta for att fa sa manga judar som mojligt att flytta in i landet. Man erbjuder dem formanliga priser, frascha lagenheter, skattesubventioner med mera. Bosattarpolitiken har ar tydlig, pa palestinsk mark vill man byta ut sa mycket av den palestinska befolkningen som mojligt mot judisk befolkning. Samtidigt gor man livet sa forjavligt som mojligt for palestinierna, for att de ska vilja flytta sjalvmat. Manga som man traffar har ar klyvna mellan att stanna och kampa for det land man alskar, eller fly och skaffa sig, som de sjalva sager, ett liv. Som jag skrev tidigare, kommer den framtida tredje intifadan formoligen att handla om att bara stanna kvar.

...

Nar vi promenerade i Jerusalem forrigar kom en bekant till mannen som ager hotellet som vi bor i dar fram till oss. Han snackade lite med oss, undrade varfor Tove sag ut som hon gjorde i ansiktet. Han sade, HAVE YOY BEEN DOOING SOME INTIFADA? Och vi ba, HELL YEAH! (Ni vet sen tidigare att det inte var brak el ngt, utan ett rent overfall, men whatever) Senare kom nagan annan fram fram och fragade Tove vem hon varit i brak med. Zahra sager klockrent som svar pa fragan WITH ISRAEL.

LANGE LEVE INTIFADAN. INTIFADAN VISAR VAGEN.

WOHO! Nu har jag antligen, antligen, ANTLIGEN fatt in mina bilder till datorn. Hogst upp till hoger ar det bild pa en pojke som satter sin syster till ratta for att hon ska bli fotograferad. Sen bild pa grym brud som ocksa haller i sin syster, fast en minut senare satts den lilla ned pa en stentrappa och innan nagan hinner reagera trillar hon omkull och slar sig pa nasan...

Sen ar det Zahra som duktigt plockar oliver i Shufa, byn vi var pa utanfor Tulkarem. Och darefter pa ett gang killar som var exalterade av att ha utlanningar i stan och foljde efter oss flera kvarter. Darefter ar det bild pa apartheodmuren i Shufa.

Nasta bild ar fran demonstrationen i Bilin idag. Och darefter foljer foto pa bonden som blev attackerad av en galen bosattare i Tuani som forst hoppade pa traktorn och slog honom pa huvudet, och sedan slangde sig under traktorn och forsokte fa det som att bonden ville kora over honom.